Nej, Gud fanns där ingenstans,
i tomheten störtade vi, i tomrum som stod färdiga att bli våra gravar,
inte ett spår av bärande vingar, inte heller av uppåtstigande lågor,
bara mörker som väntat i evighet utan att veta om sin väntan.
Det menades ingenting med denna plötsliga död, det var inte mer än en regndroppe som föll ur rymden,
inte mer än ett löv som lossnade och föll från ett ännu grönt träd,
bara en skälvning och ett rasslande, nästan ingenting,
inte en tanke eller en avsikt, bara det blinda skeendet som varken kräver svar eller förklaring,
ingen hänsyn togs till människolivet på jordytan, det bara fanns där som mossa eller löss,
stengrunden rörde sig och skrapade en strimma i mossa eller löss,
människolivet var som allt annat tillfäligt och berodde av tillfälligheter,
uppstod kanske och bevarades en tid främst genom likgiltighet och glömska,
ingenting gott och ingenting ont menades, endast ett obetydligt skeende i världens sömn,
bäst om ingenting störde orörligheten och glömskan-
Själva tror vi oss vakna men ser inte ett steg framför oss i verklighetens dimma,
sömngångare är vi, nära att vakna i dödsögonblicket, just när vi störtar ner i mörkret som är lika som ljuset,
när vårt medvetandes spegelhinna brister och tomhet uppgår i tomhet.

...

Just som jag störtade ner i mörkret kände jag att Gud fanns,
det grep mig som bävan och jubel: Gud gav sin närvaro tillkänna,
visade sin makt över världen, visade att mot Gud finns ingen hjälp utom Gud,
inga byggnadsverk, inga murar, inga uppfinningar och maskiner betyder något för Gud,
han sätter djupen i skälvning och all vår säkerhet bryts ner som halmstrån,
hans vilja ensam uppbär allt som är, tränger in i allt, mera närvarande än vatten och luft.
Vilket misstag att söka honom, då han redan ingår i allting, omsluter och uppfyller oss,
vi har blott att överlämna oss, inte vilja något utanför hans vilja,
Gud har samma ofrånkomliga kärlek till alla,
till mig som han lät överleva, uppfylld av vissheten om hans närvaro,
till alla som dött i katastrofens ögonblick, lyckligt förenade med honom,
till alla som ännu befinner sig mellan liv och död, instängda i ruinerna,
dessa som han givit tid till insikt och förvandling.